Så här började det….
Med den ökande solaktiviteten så fick jag i somras, i likhet med en stor del av Sveriges befolkning, upp ögonen för att fotografera norrsken med mobilen. Först trodde jag det var mobilkameran som på något sätt fuskade och la till färger som inte finns i verkligheten. Men vad är egentligen verkligheten? Är det vad ögat ser eller är det så att kameran kanske ser mer?
Efter en del googlande så stod det snabbt klart för mig att ögat är ganska dåligt på att se färger i svagt ljus och kameran faktiskt fångar upp våglängder av ljus som är verkliga. I den norrskensgrupp som jag var med i på Facebook hade det även börjat dyka upp spektakulära bilder som visade Vintergatan på ett sätt som jag aldrig sett förut. Gärna med någon staty eller ruin i förgrunden men det blev i ärlighetens namn lite tjatigt. Det som fångade mig var möjligheten att med kamerans hjälp se på nya sätt och fånga det vackra i världar som inte var tillgängliga direkt för ögat. När jag sedan fick se och förstod att jag kunde fotografera skönheten i det som kallas “Deep Sky Objects”. Då var jag såld och helt tagen av möjligheten. Detta ville jag göra i djupet av min själ!
För ett år sedan flyttade vi ut från storstaden Göteborg till det lantliga nattmörkret på Orust. Mörkt och mörkt förresten, Bortle 4 har jag lärt mig att det heter. I vilket fall, stjärnhimlen var lätt tillgänglig igen bara genom att kliva ut på altanen. Nu handlade det bara om att införskaffa utrustning. Jag var fortfarande inne på att någon form av enklare teleskop var nödvändigt och sedan skulle jag ta fotografier genom det med en kamera. Men ganska snart insåg jag att med min högst begränsade budget så var en systemkamera med vanliga objektiv en bättre lösning. Sagt och gjort, jag införskaffade en bättre begagnad kamera av modell Nikon d5300, två ljusstarka vintage objektiv med brännviderna 50 och 135 mm på Tradera, ett stabilt begagnat kamerastativ på Blocket samt en fjärrutlösare med räkneverk. Föga anade jag vilka utmaningar, frustrationer och euforiska glädjeutbrott jag stod inför.
Första utmaningen
Självklart visste jag att månen har olika faser men jag var mer bekant med fullmåne än med nymåne men nu lärde jag mig att värdesätta de mörkaste nätterna i månaden. Men insåg också ganska snabbt att mörka nätter utan måne och med klar himmel är förhållandevis sällsynta på svenska västkusten. Så när de idealiska förhållandena inträffade så gällde det verkligen att vara redo och förberedd med min nya kamerarigg. Min mobil är numera fylld av olika väderappar och jag är försiktig med att planera in andra saker under de heliga mörkaste dagarna i månaden.
Andra utmaningen
Jag hade tagit några bilder av Vintergatan och förundrades av att det verkade vara ett hål i den. Nästan som ett öga som såg ner på mig från centrum av stjärnbilden Svanen högt upp på himlen. Det ville jag undersöka närmare och fotografera. Cygnus Rift förstod jag att det hette och inte alls var något hål utan mörka moln av kosmiskt damm blandat med nebulosor som sken rött och vackert. Det gjorde ju inte min längtan svagare utan tvärtom.
Genom att sikta in mig på stjärnan Sadr så skulle jag kunna fånga hela härligheten med mitt 135mm objektiv. Vädergudarna var med mig kring första nymånen och även om det var fuktigt i luften så bredde stjärnhimlen ut sig över huvudet. Jag hittade Sadr utan problem med hjälp av appen Stellarium och riktade in kameran mot vad jag trodde var Sadr och ställde in fokus med hjälp av displayen bak på kameran. Manuell mod, ISO 3200 och bländare f/4. Slutartid på 2 sekunder då jag lärt mig den så kallade “500-regeln” eftersom jag inte hade någon star tracker och inte ville ha stjärnspår. Tog några testbilder och det såg bra ut på displayen, tyckte jag. Ner med avtryckaren på fjärrutlösaren och sedan rasslade det iväg hundratals bilder med omjustering av kameran med jämna mellanrum allt eftersom stjärnorna flyttade på sig över himlavalvet.
Dags för en paus och jag gick in en stund i huset och fikade bara för att komma ut till en kameralins som var iskall och full av dagg. Attans, det var den kvällen det. Notering till inköpslistan: köpa en värmeslinga att sätta runt objektivet.
Men jag hade ju många hundra bilder på minneskortet i kameran, inklusive kalibreringsbilder i form av darks, biases och flats. In med allt i programvaran Deep Sky Stacker som jag laddat ner i min gamla laptop och så fick den stå och tugga över natten. Vaknade tidigt och full av iver över att få stretcha resultatet i Photoshop och få se vad jag fångat. Nada! Eller jo, lite stjärnor här och var, men inget annat av värde. Var det fel på kameran eller vad var problemet?
Nästa kväll var det förutspått moln men det blev klart igen. Jag var så oerhört tacksam för ännu en chans. Hittade Sadr med ögat och riktade in kameran igen och klickade av hundratals bilder ännu en gång. Nada! Ett annat nada men likafullt ett nada. Lite spridda stjärnor här och var. Nu var jag jättefrustrerad och la upp bilderna för hjälp i ett forum där en mer erfaren person påpekade att kameran pekat ganska så rejält fel och att han kommit fram till detta genom plate solving via webtjänsten astrometry.net. Dessutom var mina bilder underexponerade samt lite grann ur fokus.
Eftersom jag inte hade pengar att köpa mer utrustning så kom jag fram till en enkel lösning som fungerar för mig när det gäller att sikta rätt på himlavalvet. Jag använder en mobilhållare som passar i blixtskon ovanpå kameran och genom att använda Stellarium eller annan app för stjärnhimlen så kan jag rikta in kameran grovt. Sedan tar jag en bild med systemkameran och fotograferar bilden på kamerans display med mobilen och laddar upp den till astrometry.net och får svar ganska snabbt så länge det finns mobiltäckning. Efter ett par tre avstämningar så har jag i regel en säkerställd inriktning av kameran mot avsett mål. Jag är numera även väldigt noggrann med att ta testbilder för att kontrollera fokus samt exponering med hjälp av histogrammet på kameran.
Tredje utmaningen
Tredje och fjärde natten får jag verkligen till det med själva fotograferandet. Både Andromeda galaxen med mitt 135mm och Cygnus med mitt 50mm men framför allt bilden av Cygnus är fylld av tusentals stjärnor som täcker allt samt en hel del ljusföroreningar. Men detta är en situation som jag är hyfsat van vid sedan många år med undervattensfotografering. Det vill säga att arbeta med bilder som är tagna under dåliga ljusförhållanden och som behöver bearbetas på olika sätt i Photoshop och Lightroom.
Och även om jag behöver lära mig nya programvaror som Siril och Starnet++ så är det ändå en känd gata för mig att efterbearbeta bilder. Sakta lär jag mig att locka fram den önskvärda datan och reducera den oönskade. Jag har även ett estetiskt bildsinne och gillar den konstnärliga dimensionen av astrofotografering. För den finns där, upplever jag, det sakligt vetenskapliga har sin plats samtidigt som tolkningen och uttrycket är personligt. Just den kombinationen är av de saker som jag älskar med min nyupptäckta hobby.
Det börjar gå bra
Ett genombrott för mig var att fotografera Polaris IFN, det vill säga Polstjärnan med diffusa strukturer av kosmiska moln i ytterkanten av vår galax (se fotografiet längst upp). Eftersom jag inte har någon star tracker så var detta en rimlig utmaning med möjlighet till exponeringstider uppemot 20 sekunder med mitt 135mm då Polstjärnan står i princip still på himlavalvet.
Men det behövdes bra förutsättningar om detta skulle lyckas och till min stora lycka fann jag en plats med Bortle 3 långt ute i skogen på vägen till mitt jobb i Norge och just vid nymåne blev det klart och kallt väder i början av November. Klockrent! Jag körde hemifrån extra tidigt, fann platsen och parkerade bilen vid en sjö. Ut med riggen och riktade in kameran mot Polstjärnan … inget Internet, lika med ingen plate solving!
Nervositeten steg men Polstjärnan är ändå väldigt enkel att identifiera och den stjärna som jag fångat i sökaren stod verkligen still. Så jag blev trygg igen och startade den planerade sessionen med 2 timmars sammanlagd exponeringstid uppdelat på 20 sekunder för var bild medan jag satt i bilen och värmde mig med dieselvärmaren. Var 20:e minut gick jag ut och kontrollerade riktning och fokus på kameran men behövde inte justera något. Att efter stackningen få stretcha den bilden var helt magiskt och jag får nästan tårar i ögonen av att skriva om det. Efter alla tidigare utmaningar och all frustration var här en bild med så mycket data som kom till liv framför mina ögon. Genom att inte ge upp och lära mig, göra fel och lära mig ännu mer så hade jag nått fram till ett resultat att vara stolt över.
Framtiden
Även om jag bara tagit några första trevande steg in i astrofotograferandets värld, och har massor kvar att lära, så har jag fått smaka på vad som är möjligt även med en mycket enkel utrustning.
Det är klart att jag drömmer om en mer avancerad utrustning med teleskop på goto-stativ med guidning, dedikerad astrokamera med filter, fjärrstyrning via dator och annat smått och gott som allt ligger långt utanför mina ekonomiska ramar. Samtidigt finns det en tillfredsställelse i att få till det med enkla medel, kunskap och manuell hantering.
Jag har beställt en open source 3D-printad star tracker från en konstruktör i Tjeckien och den kommer helt klart göra en stor skillnad. Likaså finns ett 300mm kameraobjektiv i tankarna om jag kan hitta ett billigt. Av och till sneglar jag på en Asiair mini för polar alignment och plate solving även om jag får göra den manuellt utan goto. Det skulle ändå vara till stor hjälp och göra mig oberoende av mobiltäckning med Internet. Jag följer även utvecklingen av små smarta teleskop för astrofotografering och även om jag är kluven till om jag verkligen skulle tycka om ett så automatiserat upplägg så fascineras jag av vad som faktiskt är möjligt att få till med ny teknik och AI.
Vad framtiden bär i sitt sköte står skrivet i stjärnorna men en sak är jag i alla fall helt säker på. Jag har funnit en passionerad hobby för livet att älska och utvecklas med!