NASA:s och ESA:s rymdteleskop Hubble har publicerat en bild av en supernova i galaxen LEDA 132905, belägen i stjärnbilden Bildhuggaren. Trots att galaxen befinner sig på över 400 miljoner ljusårs avstånd, avslöjar bilden dess spiralstruktur med lysande blå stjärnor utspridda i galaxens armar.
I centrum av bilden syns en ljusrosa-vit prick mellan galaxens kärna och dess vänstra kant. Detta är supernovan SN 2022abvt, som upptäcktes i slutet av 2022. Ungefär två månader senare fotograferade Hubble fenomenet, som nu används i en vetenskaplig studie om Typ Ia-supernovor. Denna typ av supernova (Ia) inträffar i ett binärt stjärnsystem där en vit dvärg – resterna av en utbränd stjärna – drar till sig materia från en följeslagare. När dvärgen når en kritisk massa utlöses en våldsam explosion av kärnfusion, vilket resulterar i en supernova.
Det är viktigt att skilja mellan Typ Ia-supernovor och Typ II-supernovor. Typ II uppstår när en ensam, massiv stjärna når slutet av sitt liv, kollapsar under sin egen gravitation och exploderar. Däremot är Typ Ia beroende av samspelet i ett binärt stjärnsystem, vilket gör dessa supernovor särskilt värdefulla för forskningen. Eftersom explosionerna i Typ Ia-supernovor har en mycket jämn ljusstyrka kan de användas som ”standardljus” för att mäta avstånd i universum med hög precision.
Men hur lyckas astronomer fånga dessa kortlivade händelser i universums oändliga rymd? Lösningen är dagens moderna, robotstyrda teleskop som ständigt övervakar natthimlen. Det var det automatiska övervakningssystemet ATLAS (Asteroid Terrestrial-impact Last Alert System) som upptäckte SN 2022abvt. Systemet är egentligen designat för att upptäcka asteroider som potentiellt kan kollidera med jorden, men det har även kapaciteten att registrera plötsliga förändringar i ljusstyrka, som supernovor, variabla stjärnor och aktiva galaxkärnor med svarta hål.
Aurora publicerade nyligen en artikel om den metallfattiga Typ II-supernovan SN 2023ufx i artikeln Supernova i lågmetall-galax berättar om universums gryning. Detta var alltså en supernova av Typ II som exploderade efter sin egen kollaps i motsats till supernovan av typ Ia som beskrivs i denna artikel.
