Den 4 juli år 1054 syntes ljuset från en exploderande stjärna i Oxens stjärnbild. Ljuset från explosionen var så starkt att stjärnan kunde ses i fullt dagsljus över hela jorden. Rapporter finns från bland annat Kina, arabvärlden, Nordamerika och Europa.
Det var en stjärna nära Zeta Tauri (ζ Tauri) i Oxens stjärnbild (Taurus) som hade nått slutet av sitt liv. Stjärnan hade förbränt det mesta av sitt bränsle, vilket ledde till att den kollapsade och exploderade. Sådana händelser kan inträffa för stjärnor som är 8–50 gånger mer massiva än vår sol.
Supernovan i Oxen kunde observeras dagtid i flera månader, och de sista observationerna nattetid gjordes år 1056. Det skulle dock dröja ända till år 1731 innan resterna av supernovan observerades igen. Det var den engelske astronomen John Bevis som lade till den i sin stjärnatlas, som dock aldrig publicerades.
När den franske astronomen Charles Messier letade efter kometer år 1758, upptäckte han resterna av supernovan. Han inkluderade den i sin numera världsberömda lista över icke-kometer och gav den nummer ”1”, det vill säga Messier 1. Det var dock inte förrän år 1844, när William Parsons observerade nebulosan, som den fick sitt nu populära namn ”Krabbnebulosan”. Parsons ritade vad han såg i sitt okular, och bilden påminde om en krabba. Senare observationer visade att likheten inte var särskilt slående.
Krabbnebulosan är alltså resterna av en exploderande stjärna som fortsätter att expandera ut i universum. För varje år som går blir nebulosan något ljussvagare. Den är dock fortfarande tillräckligt ljusstark för att observeras med en fältkikare. I en kikare syns den som en ljussvag, suddig fläck. Med ett större teleskop framträder den betydligt tydligare.
ligger i söder vid midnatt i december-januari. (Karta: Stellarium)
På stjärnkartan ovan framgår hur du kan hitta Krabbnebulosan på himlen. Det enklaste är att utgå från stjärnbilden Orion. Använd Orions ”axlar” för att bilda en pil med Orions ”huvud” som spets. I ”pilens” riktning, snett upp till vänster, hittar du stjärnan Zeta Tauri i Oxens stjärnbild. Då är du nära.
På detaljkartan ser du Zeta Tauri, Krabbnebulosan och ett par närliggande stjärnor. Zeta Tauri är en ljusstark stjärna som enkelt kan ses med blotta ögat. De två stjärnorna ovanför Zeta Tauri och till vänster om Krabbnebulosan är dock så ljussvaga att en kikare behövs för att se dem.
Avståndet från Zeta Tauri till de två riktstjärnorna och Krabbnebulosan är cirka 1 grad. En vanlig fågelkikare har ofta ett synfält på cirka 5 grader, så de ryms alla i synfältet, exempelvis i en 10×50-kikare.
Med ett vanligt nybörjarteleskop, en 130mm reflektor med 750mm brännvidd och ett medföljande 25 mm okular får du ett perfekt synfält för att se de tre stjärnorna och Krabbnebulosan i samma bildfält (se bilden). När du väl hittat Krabbnebulosan med låg förstoring i ditt teleskop, är det bara att centrera nebulosan och öka förstoringen.
Det är en svindlande upplevelse att se resterna av denna exploderande stjärna och tänka på dess historia, även om det aldrig blir mer än en suddig fläck i en kikare eller ett mindre teleskop.
Krabbnebulosan är väl synlig hela natten från Norden. Stjärnbilden Orion är alltid enkel att hitta när den är uppe, och i december/januari ligger den i söder runt midnatt.
