Orion är en av natthimlens mest karaktäristiska stjärnbilder och lätt att känna igen. Det är enkelt att föreställa sig jägaren Orion i grekisk mytologi, med sin kropp, sitt bälte, sitt svärd och sin sköld. De tre stjärnorna som ligger på rad – ”Orions bälte”, ibland kallade ”De tre vise männen” – kan de flesta av oss hitta på himlen. När vi väl har funnit dessa tre stjärnor kan vi snart identifiera hela stjärnbilden och upptäcka många av de intressanta objekt som kan ses med ett mindre teleskop.
Det är ingen slump att vi skriver om stjärnbilden Orion i november. Under vinterhalvåret är stjärnbilden synlig över horisonten i sydost redan vid 18-19-tiden på eftermiddagen och stiger därefter allt längre upp på himlen. Runt midnatt står den som högst och vänder sedan ned för att börja försvinna under horisonten i väster vid 4-tiden på morgonen. På sommarhalvåret är den under flera månader inte alls synlig under dygnets mörka timmar. Det är först vid gryningen på sensommaren och hösten som Orion åter kan ses stiga över horisonten i öster.
Orionnebulosan är ett av amatörastronomernas mest populära objekt. Den är enkel att finna och den kan observeras med alla typer och storlekar av astronomiska instrument. Den är t.o.m. så ljusstark att den kan ses med blotta ögat.
Studera stjärnkartan nedan. Om du inte har tänkt på det förut, så kan du med lite fantasti föreställa dig Orion som en jägares kropp. De tre stjärnorna i mitten är jägarens ”bälte” (jfr Orions bälte) och ovanför är överkroppen med stjärnorna Betelgeuse och Bellatrix som ”axlar”. Meissa är ”huvudet”. Under bältet syns ”tunikan” och de två stjärnorna motsvarar jägarens knän. Rakt nedanför den mittersta stjärnan i bältet är ”svärdet”.
Genom att föreställa sig stjärnbilderna som mönster och figurer som vi känner igen och kan relatera till, är det enklare att komma ihåg var de olika objekten finns. Som framgår av stjärnkartan hittar vi alltså Orionnebulosan mitt i Orions svärd. Om du befinner dig på en mörkare plats (inte mitt inne i en upplyst stad), så är nebulosan enkel att se utan ens en kikare.
Den ses som en disfläck bara ett kort stycke nedanför bältet. Stjärnbilden Orion har varit en betydelsefull stjärnbild i olika kulturers mytologier sedan urminnes tider. I egyptisk mytologi hade gudarna sitt ursprung från Orion. Och som diskuterades tidigare, representerade stjärnbilden jägaren Orion i den grekiska mytologin.
Däremot har inte Orionnebulosan beskrivits särskilt långt tillbaka i tiden. Inte ens Galileo Galilei tycks ha upptäckt något särskilt när han vände sitt teleskop mot Orion. I alla fall finns den inte med i hans teckningar av stjärnbilden. Den franske astronomen Charles Messier var en av de första att observera och beskriva Orionnebulosan. Messier katalogiserade objekt som inte skulle misstas för kometer och gav Orionnebulosan nr 42 i sin katalog över icke-kometer. Följdaktligen ingår den i Messierkatalogen och vi kallar den än idag för M42.
Idag vet vi att Orionnebulosan är både en s.k. emissionsnebulosa och en reflektionsnebulosa på över 1300 ljusårs avstånd från jorden. Dess diameter är 24 ljusår. Det spännande med Orionnebulosan är att den är platsen för födelsen av nya stjärnor.
De mest kända, yngre stjärnorna i nebulosan är de fyra som bildar en trapetsoidform och kallas Trapetset (Trapezium). Dessa kan observeras i ett mindre teleskop.
Men det finns fler objekt i Orion värda en närmare titt. Speciellt intressant är den enorma stjärnan Betelgeuse som utgör jägarens Orion ena axel (se stjärnkartan överst på sidan). Betelgeuse är en s.k. Röd superjätte och är en av de största och ljusstarkaste stjärnorna som kan observeras från Jorden. Stjärnans diameter är cirka 1000 gånger vår egen stjärna Solen och innanför dess “yta” skulle därmed rymmas 1 miljard solar! Den är så stor, att skulle den placeras där solen är idag, skulle den sluka såväl Merkurius, Venus, Jorden, Mars som Asteroidbältet och nå ända ut till jätteplaneten Jupiter!!
Trots dess storlek är Betelgeuse en ung stjärna; astronomerna räknar med att den är cirka 10 miljoner år. Vilket skall jämföras med Solen som är nästan 5 miljarder år. Precis som stjärnorna i Orions bälte, har Betelgeuse “fötts” i den s.k. Orion OB1 Associationen som är en del av Orionnebulosan. Med tanke på Betelgeuse placering som “axel” i jägaren Orion och dess ringa ålder, förstår man att den färdas snabbt genom universum. Beräkningar visar att hastigheten är cirka 30 km/s vilket är ungefär 100 ggr snabbare än ljudets hastighet på Jorden. Så stor Betelgeuse är, så kort tid den har levt och så snabbt den färdas, så dramatiskt kommer den även att sluta sitt liv.
Enligt beräkningar kommer Betelgeuse att explodera som en supernova om cirka 1 miljon år!
Stjärnan Meissa utgör jägarens Orion huvud (se stjärnkartan) och ligger mitt i den öppna stjärnhopen Collinder 69. Denna stjärnhop är drygt 1 grad i diameter och kan urskiljas med en större kikare. I ett teleskop med större öppning, t.ex. en 130mm reflektor som Celestron Astromaster 130EQ är den en riktig pärla, om än med ganska få stjärnor. I ett teleskop kommer du dessutom upptäcka att stjärnan Meissa inte är enbart en stjärna utan två. Stjärnorna är av magnitud 3,5 och 5,5 och du bör upp i närmare 100x förstoring för att kunna skilja dem åt.
https://rymdnyheter.se/category/amatorastronomi/observationstips/För fler Observationstips se här.
Great stuff! Wanted: More of these sky guides!