För drygt trettio år sedan hade jag en butik som sålde teleskop på Nordhemsgatan i Göteborg. På måndagkvällar var det Öppet Hus, och det blev en slags ersättning för GAK:s Astrohuset som hade rivits. Här samlades astronomi- och teleskopintresserade från hela Västsverige. Vissa måndagar stannade Mikael från Halmstad på väg hem efter en lång dag med lastbil. Mikael körde pizza-pålägg från en fabrik i Halmstad till pizzerior i Göteborg med kranskommuner. Han var filosofiskt lagd, och en kväll satt vi och pratade om fördelningen av objekt i Vintergatan: nebulosor, öppna och klotformiga stjärnhopar och sådant.
Plötsligt tystnade Mikael, stelnade till och ”försvann” med blicken. Han var tyst och tittade tomt ut i ingenstans, så länge att vi andra blev lite oroliga. Men så kom han tillbaka och konstaterade torrt och besviket (med Per Gessle-lik halländsk dialekt): –”Egentligen bor vi i en ganska tråkig del av galaxen.”
Den hör man inte ofta. För mig var det första gången. Men jag har ofta tänkt på Mikaels klarsynta reflektion sedan dess. Ibland med ett skratt. Ibland med en insikt om att han hade rätt. Det är få nebulosor och öppna eller klotformiga stjärnhopar synliga för blotta ögonen från jorden. Vi bor i en del av Vintergatan där stjärnorna är glest utspridda, långt från de mest spektakulära stjärnbildande regionerna. Men det har inte alltid varit så.
En svunnen tid av kosmisk prakt
Så här dryga trettio år senare inser jag att han lika gärna kunde ha sagt att vi lever i en tråkig tid av jordens historia. För 14 miljoner år sedan var situationen annorlunda. Då färdades solsystemet genom en tät del av Radcliffe-vågen, en gigantisk, vågformad struktur av gas och stoft som sträcker sig genom Vintergatan. Vi rörde oss genom Orions molekylmoln, en stjärnfabrik fylld av gas, nybildade stjärnor och kosmiska stoftmoln.
Tänk om man då, i den geologiska epoken miocen, hade kunnat blicka upp mot himlen en klar natt. Det hade varit en syn olik allt vi känner idag. Istället för en relativt mörk natthimmel, som vi är vana vid, hade man sett en lite disig rymd. Stora nebulosor kunde ha framträtt som ljusa och diffusa moln på natthimlen, upplysta av intensiva unga stjärnor.
Stjärnbilden Orion – så som vi känner den idag – hade inte funnits ännu, men liknande formationer av ljusstarka stjärnor hade dominerat natten. De två mest kända stjärnorna i stjärnbilden Orion – Betelgeuse och Rigel – ingår inte i Orion-komplexet; från jorden sett ligger de betydligt närmre än molekylmolnet. För övrigt hade de troligen inte ens bildats som stjärnor för 14 miljoner år sedan. Radcliffe-vågen fanns dock – den större struktur som Orions molkeylmoln ingår i – men molekylmolnet var yngre och såg annorlunda ut.
Vi färdas i ett tätare kosmiskt landskap
När vi rörde oss genom denna stjärnbildande region kan vår heliosfär – den skyddande bubblan som omger solsystemet – ha blivit komprimerad av den tätare omgivande rymden. Detta kan ha inneburit att mer interstellärt damm trängde in i vårt solsystem och kanske påverkade jordens atmosfär och klimat. Spår av dessa förändringar kan ännu finnas i geologiska lager, som avlagringar av isotoper som järn-60, en signatur från närliggande supernovor. Kanske föll mer kosmiskt stoft ner på jorden, kanske färgades solnedgångarna av ett subtilt slöjliknande sken från stoftet i den övre atmosfären. Kanske förändrades till och med vädret.
Vi missade en spektakulär epok
Idag, när vi sitter här på en liten blå planet i utkanten av en relativt lugn spiralarm, är det lätt att tänka att vi lever i en stabil och förutsägbar tid. Men det fanns en tid när jorden inte var fullt så ensam i mörkret, när natthimlen var fylld av en annan sorts skönhet. Vi lever i ett hörn av galaxen där det händer ganska lite. Det var annorlunda då.
Jag undrar vad Mikael hade sagt om han visste att vi en gång färdades genom en av Vintergatans mest dramatiska och ljusstarka regioner. Kanske hade han suckat, skakat på huvudet och konstaterat torrt: –”Egentligen bor vi i en tråkig tid i vår färd genom galaxen.”
Och han hade antagligen haft rätt även här. I alla fall om man får tro den senaste forskningen, vilken funderingarna ovan bygger på:
En studie publicerad den 11 februari 2025 i Astronomy & Astrophysics visar att vårt solsystem passerade genom Orions molekylmoln för cirka 14 miljoner år sedan. Studien, ledd av forskare vid Wiens universitet, bygger på data från Europeiska rymdorganisationens (ESA) rymdteleskop Gaia samt spektroskopiska observationer av Vintergatans struktur. Forskarna kunde kartlägga solens bana bakåt i tiden och identifiera en passage genom Radcliffe-vågen, en enorm vågformad struktur av gas och stjärnbildande regioner.
När solsystemet passerade genom Radcliffe-vågen kan det ha lämnat geologiska spår i form av järn-60 (60Fe), en isotop som bildas vid supernovor. Minst tre sådana explosioner tros ha skett i Orion-komplexet innan passagen, vilket kan ha berikat området med interstellärt stoft. Tidigare mätningar har hittat 60Fe i djuphavssediment från de senaste tio miljoner åren, men om samma analys görs på äldre lager från mellersta miocen kan det ge konkreta bevis på solsystemets passage. Dessutom sammanfaller denna period med en global avkylning, vilket väcker frågan om interstellärt stoft kan ha påverkat Jordens klimat.
Passagen kan alltså ha haft direkta konsekvenser för jorden. Forskarna spekulerar i att den ökade densiteten av interstellärt stoft kan ha påverkat både atmosfär och klimat. Samtidigt kan passagen komprimerat solsystemets heliosfär vilket kan ha lett till att mer kosmisk strålning nådde jorden. Resultaten bygger på avancerade modeller av solsystemets rörelse genom galaxen och jämförelser med geologiska spår av interstellära händelser.
Läs allt om studien och resultaten i: The Solar System’s passage through the Radcliffe wave during the middle Miocene i Astronomy & Astrophysics, 11 februari 2025.
Läs mer om Auroras observationstips om Orion: Orions bälte: de tre stjärnorna och deras historia och Orion – vinterns stjärnbild. Molekylmoln är ett stort forskningsområde och ofta vackra nebulosor och därför har Aurora artiklar om molekylmoln.
Hej!
Hur uttalas egentligen Betelgeuse? Jag har ett barnbarn på nio år som är intresserad av det mesta på himlen. När vi är ute och kollar på Orion vill jag förstås ha ett bra uttal på Betelgeuse.
Lustigt att du nämner det. Efter artikeln om Betelgeuse själv (https://rymdnyheter.se/amatorastronomi/observationstips/betelgeuse-jattestjarnan-i-orion-guide-for-nyborjare/) tog Hans Bengtsson upp just det i GAK:s facebookgrupp. Han skrev:
”Ett modernt amerikanskt uttal är Beetle Juice, efter en film från 1988. Vi har också den klassiska franska slutklämmen ”dschööz” som man kan höra då och då.
Olika språkkulturer har således sina egna sätt att säga Betelgeuse. Inget sätt är väl bättre än än ett annat. Vad säger de flesta på svenska? Blir det ”gåjse” eller ”göjse” på slutet? Min egen variant är ”Beteldjös” (inte franska!) men det är bara en av många möjligheter.”
Själv uttalar jag det med sj-ljud: ”Betelsjös”. Där nånstans. Hur brukar du själv säga?
Astronomiska uttal är luriga. Man hör ju sällan de astronomiska i vardagligt tal utan läser mest om dom. En del ord är så ovanliga att man heller inte vet om de bör uttalas på svenska, engelska eller latin eftersom man stöter på alla tre även i svensk litteratur.