En ny studie har avslöjat att månens baksida, tidigare betraktad som en tyst och geologiskt inaktiv zon, fortfarande upplever tektoniska rörelser. Forskare från Smithsonian Institution och University of Maryland har upptäckt 266 små tektoniska strukturer – mindre månåsar (SMR – eng Small Mare Ridges) – som visar att månen inte är så ”död” som vi länge trott.
Dessa mindre månåsar är inte bara gamla formationer från månens tidiga dagar utan har enligt studien bildats eller aktiverats så sent som för 84 till 160 miljoner år sedan. Forskarnas åldersbestämning baserades på detaljerad analys av små nedslagskratrar som har blivit korsade och delvis förstörda av de växande åsformationerna. Detta är ett tydligt tecken på att de tektoniska rörelserna är relativt unga i geologisk tid och, enligt forskarna, potentiellt fortfarande pågående.
Varför rör sig månen?
Forskarna tror att dessa rörelser drivs av globala stressfält orsakade av tre faktorer: månens långsamma sammandragning, dess omloppsrecession (dvs att månen långsamt rör sig längre bort från jorden) och tidvattenkrafter i månens inre. När månen svalnar långsamt och drar ihop sig, skapas spänningar i dess yta som trycker ihop bergarter och skapar dessa små men betydande förkastningsstrukturer.

De mindre månåsarna är dock annorlunda från de större och mer kända veckade basaltåsar (eng wrinkle ridges) som finns på månens framsida. De mindre åsarna på baksidan har visat sig vara grunda och bildade av mycket små förkastningar, ofta bara 50 till 100 meter djupa. Detta tyder på att de är begränsade till månens tunna regolitlager (pulveriserade bergarter, mineraler, damm och små fragment av meteoriter ovanpå månens berggrund) och inte har någon djupare påverkan på den underliggande basaltiska berggrunden. Men deras aktivitet kan ändå vara betydande, särskilt med tanke på att liknande strukturer tidigare har kopplats till månskalv.
En risk för framtida månuppdrag?
Med Artemis-programmet och framtida rymdexpeditioner på väg mot månen är frågan om dessa tektoniska rörelser utgör en risk högaktuell. Forskarna varnar för att de små förkastningarna kan orsaka grundare månskalv, vilket potentiellt skulle kunna påverka både robotiska och bemannade uppdrag. Men de pekar också på att dessa områden kan erbjuda ett unikt tillfälle att studera månens inre geologi och dess pågående utveckling.
Vidare läsning
Denna studie erbjuder inte bara insikter om månens tektoniska utveckling, utan också omfattande analyser av åsarnas morfologi, ålder och felgeometri. Den naturvetenskapligt nyfikne kan fördjupa sig i dessa resultat – inklusive tekniska aspekterna som felmodelleringar och åldersberäkningar – i den fullständiga artikeln: Recent Tectonic Deformation of the Lunar Farside Mare and South Pole–Aitken Basin i januarinumret 2025 av The Planetary Science Journal.